Praktik inte enda vägen

Praktik! Mer praktik! Vi vill ha mer praktik! Så brukar det låta när studenter tycker till om sin utbildning. Och eftersom jag själv jobbar på min gamla praktikplats tycker jag givetvis att relevant praktik är ett mycket viktigt inslag i utbildningen. Att få testa sina kunskaper och färdigheter på en arbetsplats kan ge självförtroende, kontakter, ökad motivation och fördjupad förståelse för det man studerar. Men det är synd om alla diskussioner om arbetslivs­anknytning landar i att alla måste få mer praktik. För det är inte alltid lätt att hitta bra praktikplatser, i synner­het på mindre högskole­orter. Och för att praktiken ska vara givande måste arbetsgivaren ha tid att ge ordentlig handledning.

Därför borde diskussionen om arbetslivsanknytning breddas. Det finns så många sätt att ge studenter inblick i sin blivande arbetsmarknad: fadderföretag, studiebesök, gästföreläsare, uppsatssamarbeten, casetävlingar… Hur bra och viktig praktiken än är förblir den en mindre del av utbildningen, kanske en termin av tre år. Den övriga tiden måste också ha en tydlig koppling till arbetslivet. En viktig förutsättning är att lärarna har stor förståelse och intresse för studenteras liv efter examen. Ofta, i synnerhet inom humaniora, hörs studenter klaga på att de aldrig hör sina lärare över huvud taget nämna en verklighet utanför akademin. (En förutsättning för att de ska kunna höra det är förstås att de träffar sina lärare någon gång, problemet med för lite lärarledd tid återkommer som vanligt.) En annan svårighet är att egen, färsk erfarenhet av näringslivet inte väger så tungt när lärosätena ska anställa lärare, eftersom det är de akademiska meriterna som räknas. Kanske borde också lärarna göra praktik och komma tillbaka till studenterna med uppfräschade kunskaper om vad arbetsgivarna efterfrågar?

I jämförelser av vilka lärosäten som jobbar bäst med samverkan kommer ofta de mindre högskolorna högt upp. På mindre orter kanske kontaktvägarna mellan högskola och det regionala näringslivet är kortare, det kan också vara så att de yngre lärosätena inte tyngs av samma akademiska prestige som de gamla universiteten. Men samverkan är allas ansvar, och dessutom något alla tjänar på – lärosäten, studenter och arbetsgivare. Därför är det viktigt med ordentlig kommunikation mellan utbildningsanordnare och arbetsgivare. Det måste gå att prata om hur utbildningen ska utformas utan att arbetsgivarna ställer kortsiktiga krav efter sitt anställningsbehov i nuläget. Och den akademiska friheten hotas inte av lite input från näringslivet. Alumniverksamhet växer långsamt i Sverige, det kan bli ett utmärkt sätt för lärosätena att få bra kontakter i alla branscher.

Dessutom kan också studenterna själva vara aktiva i att göra sin studietid mer arbetslivsförberedande. Finns det ett företag du är nyfiken på, föreslå ett studiebesök. Eller ett längre projekt. Även om du självklart har rätt att ställa krav på att ditt lärosäte satsar på arbetslivsanknytning skadar det inte om du också bidrar till bättre kontakter. För som sagt, alla vinner på det.